Tottenham vann ligacupen i söndags genom att besegra Chelsea med 2-1 i finalen.
Spurs mittbackspar var helt outstanding i matchen: Ledley King som varit i klubben sen han var 14 år och nyförvärvet Jonathan Woodgate, som gjorde sin fjärde match för klubben och passade på att göra avgörande målet. Båda har haft enorma skadeproblem de senaste två åren och gjort flera kortvariga comebacker för att åter bli skadade. Något de har gemensamt med en viss ishockeyspelare som råkar vara stenhård Spurs-supporter, nämligen Peter Forsberg. Säkerligen måste mittbackarnas viktoriösa återkomst på toppnivå där man bärgade Spurs första titel på nio år varit inspirerande för Foppa?
Woodgate har även hunnit med en misslyckad och skadedrabbad sejour i Real Madrid, men har alltså lyckats komma tillbaka i gammalt gott slag efter det. Något som kanske också inspirerar Foppa då hans säsonger i anrika Philadelphia Flyers inte blev vad han hoppats på. Även om Foppa knappast fick samma katastrofala hemmadebut som Woodgate hade för Real, då han lyckades med konststycket att både åstadkomma ett självmål och bli utvisad.
Skillnaden är att Woodgate och King är sju år yngre än Foppa (födda 1980). Men 35 i hockeyår kanske motsvarar 28 i fotbollsår. Hoppas verkligen att Forsberg också kommer tillbaka till något som i varje fall är nära den nivå han spelat på. För i ärlighetens namn motsvarar inte Peter Forsbergs spelstil en stabil, snabb och passningssäker mittback i fotboll, utan snarare något i stil med en Zinedine Zidane 2.0, alltså som Zidane, fast tvåvägsspelare.
Självklart återvänder Foppa till Denver, kanske för att den oefterhärmlige reportern Göran Zachrisson fick hom att se Colorados landskap i ett indianperspektiv (8:10 in i klippet):
Trodde den förra var som handen i handsken, men det var ett s k "mjukt paket" i jämförelse. Den här är löjligt rätt, t o m skridskorna är med.
It's coming on Christmas They're cutting down trees They're putting up reindeer And singing songs of joy and peace Oh I wish I had a river I could skate away on
But it don't snow here It stays pretty green I'm going to make a lot of money Then I'm going to quit this crazy scene I wish I had a river I could skate away on I wish I had a river so long I would teach my feet to fly Oh I wish I had a river I could skate away on I made my baby cry
He tried hard to help me You know, he put me at ease And he loved me so naughty Made me weak in the knees Oh I wish I had a river I could skate away on
I'm so hard to handle I'm selfish and I'm sad Now I've gone and lost the best baby That I ever had Oh I wish I had a river I could skate away on I wish I had a river so long I would teach my feet to fly Oh I wish I had a river I made my baby say goodbye
Scottie Pippen? Måste säga jag hade svårt att känna igen honom när Expressen släppte nyheten (se klipp ovan). Undrade om han lyft sig eller om han efter så många år i MJ:s skugga helt enkelt metamorfoserat till Jordan?
. Chicago Bulls egna Sedin-tvillingar (MJ till vänster).
Det var en nervös spelning på många sätt. Den föregicks enligt media och Internet-forum av en helt fantastisk spelning i Göteborg och en, ska vi säga mindre bra i Oslo.
Bandet kommer ut bara 10 minuter försenat och drar igång en helt enorm "Goodnight rose". Det lät verkligen helt fantastiskt. Men i andra låten står det klart att Ryan inte är nöjd med ljudet. Han gestikulerar likt en spastiker med klåda mitt i låtarna, vrider på sin medhörningsapparatur, trycker in hörsnäckorna och sjunger till och med enstaka rader till ljudteknikern mitt i nån låt. Tveksamt om de behöver ha nån medhörning alls, för det låter fortfarande otroligt bra. Favoriten "Please do not let me go" (med världens bästa steel guitar) och stämsångsmiraklet "Cold roses" avverkas i fina versioner, men det frekventa gestikulerandet och skruvandet gör att man blir rädd för att han bara ska packa ihop. Särskilt när de går av efter bara fem låtar för "technical problems". Sen kommer de tillbaka med en minst sagt svängig version av Gold-klassikern "Recue blues" (ovan). Om det är nåt fel på det ljudet så vet jag inte när det är bra.
Men allt är inte frid och fröjd hos han som nån gång av en svensk musiker kallats "alt-countryns Karlsson på taket". Några riktigt bra låtar till, bland annat Neal Casals "Freeway to the canyon", med ett överjordiskt gitarrsolo från Ryan. Sen går de av och Ryan lovar att de ska komma tillbaka med "new instruments". Och det gör de också. Neal och Ryan kör på akustiska guror istället och det leder till den roligaste "When the stars go blue" jag hört, den bästa "Wildflowers" någonsin, en akustisk och ovanligt bra "Bartering lines". Ryan ler och börjar skämta om att the Cardinals egentligen bara öppnar för Lefty Shoehorn som är "huge over here". Lefty vars främsta attribut är en gigantisk "handlebar mustache". När Ryan lyckas klämma in en rad om att Lefty och "laser snakes" i fina "The end", så spricker han upp i stora leenden. Han hinner i mellansnacket med att lyckönska Ronnie James Dio med hans med "invisible paint" genomförda husmålning. Ryan är på så bra humör att munspelet åker fram i gamla Heartbreaker-sorgesången "Why do they leave" (nedan). En av mina absoluta all time Ryan-favoriter. Det är så bra att man ryser. Kul också att han spelar "I taught myself how to grow old", den finstämda och personliga avslutningslåten på "Easy tiger".
"Why do they leave"
Sen hade man väl hoppats på ytterligare ett extranummer, med antingen "Goodnight Hollywood boulevard" (kolla den enorma versionen från Gbg) och/eller "Sylvia Plath". Istället så börjar Kiss "Strutter" spelas i högtalarna och ljuset tänds. Men då har de hållit på i 2,5 timme. Så det känns ändå som man fått valuta för pengarna. Publiken var ovanligt disciplinerad för att vara en Ryan-konsert och även om det skreks ut en hel del önskningar, så var det ändå marginellt. Det var nog en bidragande orsak till att konserten slutade på den soliga sidan, trots orosmolnen i början.
Ryan är en så otroligt spännande artist, men det är jobbigt att man ska behöva sitta och oroa sig för om det är dags för en ny "hissy fit", när man bara har chansen att se honom en gång varannat eller var tredje år. Förut trodde man ju att humörsvängningarna hade med sponken att göra, men det har han ju lagt av med. Som han själv har sagt: "You can take away the booze, but you can't take away the crazy". Man får ta det onda med det goda med Ryan. Det goda överväger allt som oftast. (Och det är kanske bättre att han visar sina humörssvängningar, när man tänker på att folk var helt extatiska över att Dylan nästan log och typ pekade en gång under spelningen på Debaser.) Men han är allt en liten primadonna vår kära Ryan. En helt bedårande och genialisk primadonna med ett halloweenhead "full of tricks and treats".
Det var, i vanlig Ryan-tradition, en oförglömlig spelning på många sätt. Andy Dick spelade steel guitar och Farbror Barbro spelade bas. Och vi satt typ 3 meter från Ryan, bara en sån sak. Setlist.
"Dear John" - Neal Casal. Tack till semicharmedchik för klippet!
Du lär ha sagt att man skulle kunna minst 50 dikter utantill. Jag är inte så bra på det, så jag överlåter det åt andra. Du tog till vara på den tid du fick på ett beundransvärt sätt och du delade med dig av alla dina förmågor och kunskaper till dem som hade turen att komma i din väg. Du är en inspiration för oss alla att försöka göra det bästa vi kan av våra liv. Jag lovar att försöka förvalta det du gav till mig på bästa sätt. Det är så få förunnat att som du bli den punkt dit alla i närheten graviterar. Jag tror och hoppas det du gav oss alla räcker för att finna den väg vi må vandra. Ditt sätt att vara och det du gjorde och sa kommer att ha stor betydelse i mitt och andras liv och jag vet att det är något väldigt positivt. Tack för allt.
Zlatan ställde tidigare i höstas upp i en av TV4:s Ola Wenström bedrövligt utförd "längre intervju". Jag vet inte om Ola hade tänkt ställa upp i VM i ledande frågor, men han skulle ha bra chans. En intervju där intervjuaren på ett Stasi-förshörsaktigt sätt får intervjuoffret att säga det intervjuaren (och alla andra sportjournalister) vill med hjälp av upprepning av samma fråga tills intervjuoffret svarar "rätt" är tydligen värd att höjas till skyarna av en unison sportjournalistkår.
Expressens Johan Orrenius blev helt till sig i trasorna och menade (med sin tydligen något begränsade livserfarenhet och retoriska förmåga) att om man missade den här intervjun så var det:
"Som att gå och vänta på att förlora oskulden och sen vara aspackad när det väl händer."
Ingen Jesus precis den där Orrenius. Det känns nästan om han försökt hitta en ursäkt för att skriva att han både blivit av med oskulden OCH varit aspackad. Coolt och angeläget.
Årets kamp utspelades sig på läktaren "under" matchen Danmark-Sverige mellan Parkens ägare i "tag team" med FCK:s Don Ø mot den pagefriserade journalisten/spelaragenten Olof Lundh. Mathias Lühr skrev:
"Herregud,, vad det regnade grejer ned på pressläktaren efter Poulsens knock out på Rosenberg. Olsson fick öl över sig och Orrenius luktar på bärs och cola.
Olof blev så förbannad att han skällde ut Parkens ägare Flemming Östergaard, och var nära att hamna i handgemäng. Enligt Olof själv så var Sune Hellströmer tvungen att ingripa och gå emellan, medan Don Ø vrålade till Fotbollskanalens utsände:
-Sätt dig och skriv, din bonnarøv! Kasta ut honom!"
Denne Don Ø som lite modest hade en bild på sig själv blickandes visionärt in i framtiden som skrivbordsunderlägg på datorn, enligt ett reportage i tidningen Offside.
Schenströms agerande är enligt Harald Ullmans inlägg på SvD Brännpunkt inget att yvas över eftersom statssekreteraren som hade jouren när Palme sköts också var full. Fantastisk logik. Vidare skriver han:
"Att politiker och journalister tar sig ett glas ibland är självklart. Många har synpunkter på det. Men varför inte acceptera verkligheten som den är för en gångs skull."
Men det måste vara skillnad på att ta ett glas, och på att vara aprak när man är i tjänst. Sverige styrs väl för f-n inte av Jeltsin? Ullman resonerar att sånt här händer hela tiden. Ja, men då så?
Ullman bortser också från att Schenström i efterdyningarna ljög för statsministern. Något som rimligtvis borde kunna påverka deras fortsatta möjligheter att samarbeta. Det var alltså inte enbart en undfallenhet gentemot media som gjorde att Schenström var tvungen att avgå, vilket Ullman påstår.
