Federline vill fortsätta spruta

Skönt att vi (och Afghanistan) har en så briljant tänkande maktfaktor som Federline som tar tag i de tunga politiska frågorna. Ur ledare i GT idag:

"Förbudet mot att spruta champagne borde ha varit den droppe som får förmynderibägaren att rinna över. Nu får det vara slutpekat, slutpetat och slutförbjudet. Lägg ner Folkhälsoinstitutet!"

Mycket kan han tåla. Men att inte få spruta champagne? Nä nu jävlar i min låda! When the going gets tough, the tough gets going, tänker Federline. We gotta fight for our right to paaaarty. Och så hasplar han, tillsammans med en Timbro-broiler, ur sig lite skönt stureplansdoftande frihetsinskränkningar som de av nån anledning anser att just Folkhälsoinstitutet (FHI) är direkt ansvariga för, t. ex.:

Om man inte på valfri lokal kan få spruta champagne på sig själv, sina med- och motmänniskor kan man aldrig till fullo uppskatta att man lever i ett fritt demokratiskt samhälle.

Om man inte kan få beställa ett helrör och supa sig själv eller nån småtjej/kille i sällskapet till nedkissningens och samtyckesvåldtäktens rand, är livet då värt att leva?

Och om man inte kan få tända sin dominikanska cigarr efter middagen och få blåsa stinkande rök i den lågutbildade personalens arbetsmiljö, är det då en existens värd namnet?

Undra hur de irakiska flyktingar, som Federline inte tycker kommer från en krigssituation utan vill skicka tillbaka, ser på de här kriterierna för demokrati, livskvalitet och frihet?

Är dessutom förvånad över Federlines syn på att FHI skulle vara en så maktfullkomlig institution att de själva kan ändra lagstifting och skatter (på t ex snus). Vad är i så fall riksdagsledamöters funktion? Att skriva fåniga debattartiklar? Att driva salladsbarer? Att delta i plojdebatter? Att snorta kola och ångra sig offentligt i förebyggande syfte? Och det betalar vi skatt för. Om ämbetsverken själva fattar de politiska besluten är väl det snarare ett tecken på att sittande regering är både impotent och inkompetent. Vem är det som ska läggas ner egentligen?

F-n om FHI hade haft sån makt, som du påstår, så hade de säkert lagstiftat och tagit fram incitament så att folk skulle äta nyttigare och då kanske till och med du hade klarat av att driva den där salladsbaren?

Lägg ner Federline och andra plojpolitiker!

Andra bloggar om: Federley, folkhälsoinstitutet, FHI, stureplan, stureplansperspektiv, stureplansproblem, spruta, champagne, salladsbar, centerpartiet, politik, politiker

Ryan Adams 20 november på Chinateatern

Jag har biljett och när jag hör det här är jag väldigt glad för det:

The sun also sets (live), Herbst theatre, San francisco July 23, 2007

Vi ses på China?

Tack till yougottroublevvv för klippet.

Andra bloggar om: Ryan Adams, musik, konsert, Chinateatern, The sun also sets, live

Elvis - Trying to get to you '68 comeback special

300 år sen Linné föddes, 30 år sen Elvis dog - en tillfällighet?Bästa låten i bästa versionen. (Egentligen är Blue Christmas från den här konserten ännu bättre, men det är inte riktigt säsong och låtar om jul kanske inte ska låta som om sångaren vill sätta på allt som rör sig.)

Ett tag fick jag inte tycka om Elvis för att det stod i en artikel i tidningen ETC att han åkt till Vita huset och pratat med Nixon för att be honom ta hand om "the negro problem". Vet inte om Johan Ehrenberg fått tillgång till Nixons tejper för att få reda på vad samtalet handlade om. Själv kände jag väl att det Elvis gjorde för integrationen genom att blanda svart och vit musik borde vara mer betydelsefullt än vad han gjorde under en pyjamasklädd snedtändning på 70-talet. Därför blev jag glad när jag läste i Elvis-kännaren Birger Schlaugs blogg att:

"Och mot alla förväntningar drar Presley ner till Memphis svartaste delar och tar in i en skabbig studio som hans manager inte skulle sätta sin fot i. En kamp blir det när han vill spela in In The Ghetto, det passar inte in i bilden av den vite tönt som Hollywood skapat. Mer än tio år tidigare hade Presley chockat den amerikanska Södern genom att, som ensam vit, vandra in på en svart klubb i Memphis, mitt under en radioutsändning. Södern på den tiden var uppdelad i vitt och svart - rasismen var regel, inte undantag."

Sen kan det aldrig bli rock n' roll för mig att det tidigare språkröret för Miljöpartiet kuskar runt med en Elvis-influerad föreställning, döpt som en sämre Göteborgs-vits och vars intäkter går till att köpa getter till kvinnor i Uganda. Det kanske är bra, men det är inte rock n' roll. Birger, som likt Göran Persson och Johan Ehrenberg, jobbar som "kommunikationskonsult", förstår säkert att det är svårt att bygga det varumärket så att det inte låter som ett småtöntigt koncept. Kanske kan den här ramsan vara nåt? "Bildt är disco, Birger är rock n' roll." Jag bjussar på den.

Andra bloggar om: Elvis Presley, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, musik, rasism

The Darjeeling Limited - Wes Anderson

Man blir glad. Musiken: The Kinks.

Tack till http://stanley5.blogspot.com/ för klippet.
Andra bloggar om: film, Darjeeling limited, Wes Anderson, The Kinks, musik, Owen Wilson, Adrien Brody, Indien, tåg

Valencia vs Elfsborg = Tim Witherspoon vs Lillen Eklund

Andra bloggar om: valencia, elfsborg, mestailla, champions league, käftsmäll, knock out

Chris Penns karriärcoach

Flippade runt bland kanalerna på TV:n när jag inte kunde somna i veckan. En av kanalerna visade Footloose. Skulle gärna se pitchen till den filmen. - Kevin Bacon flyttar till en håla och dansar och det är liksom lika med revolt. Jag kan ju förstå att det funkade på 50-talet. Men hur uptight måste USA varit under 80-talet, för att det här skulle bli en hit bland kidsen?
Och så tycker jag att jag känner igen snubben Kevin Bacon lär dansa i ett sånt där klassiskt 80-tals montage där någon i filmen måste träna upp sig och det måste se ut att som han verkligen anstränger sig (sensmoral: hårt jobb lönar sig), men det finns bara fem minuter av filmen avsatt till det. Men det är väl inte...? Jo, det är det. 20 år senare dog han och såg ut så här:Det finns nåt att lära där. Jag vet inte vad, men nåt. Han fastnade inte i dansfilmsfacket i varje fall, Chris Penn.

Andra bloggar om: film, karriär, coach, footloose, chris penn, kevin bacon, reservoir dogs, short cuts, plus meny

- Det ser bra ut, säger Robert Kronberg...

Det finns ett djup/förnekelse i den analysen, som inte är helt lätt att ta till sig.

Andra bloggar om: friidrott, DN-galan, Robert Kronberg, optimism, analys

Harmoniska människor

Andra bloggar om: harmoni, väteperoxid,

Fredrik Ljungberg, svensk, engelsk och nordkoreansk sportjournalistik

Fredrik Ljungbergs nya klubb West Ham har spelat träningsmatch mot Roma (2-1). Svenska och engelska tidningar rapporterar:

Expressen skriver (under rubriken "West Hams nya favorit"):
"Publiken på Upton Park i West Ham har fått en ny favorit. Fredrik Ljungberg satte fart på West Hams spel och fick stående ovationer när han gick av planen i andra halvlek. "

The Guardian skriver:
"A Ljungberg dart down the right was found by Bellamy, who bustled into the area for the return. It was a rare glimpse of the energy that makes the Swede such a positive force when fit. Here, he was a marginal figure and when he took his leave after 75 minutes, West Ham fans were left to wonder which version of the player they have bought."

Enligt Nordkoreansk media gick Kim Jung Il runt sin första golfrunda någonsin på 38 slag.

Andra bloggar om: sportjournalistik, journalistik, fotboll, fredrik ljungberg, hejarklack, kim jung il, perspektiv, enögdhet, relativism, objektivitet

Män som hatar Stieg Larsson-hypen

Sign me up! Jag har under några semesterdagar läst den allomstädes närvarande "Män som hatar kvinnor" av hit-författaren Stieg Larsson. Och jag fattar inte vad grejen är. Varför är det här så populärt?

Boken börjar bra med ett mysterium där läsaren får knapphändigt med information. Efter ett tag måste jag dock säga att det mest påminner mig om de i tonåren genomtragglade Coq rogue-böckerna och det är inget gott omdöme. Visst, det blir lite intressant infotainment om hur det funkar med tvångsomhändertagna och omyndigförklarade personer och det förekommer någon bra vändning i spaningsarbetets framskridande, men det mesta är ack så klyschigt. Några exempel:

Beskrivningen av huvudpersonens mysiga, men ändå smidigt inredda, egenrenoverade fiskarstuga i Sandhamn får mig att vilja kräkas Ernst- och Timell-fontäner.

Kan alla journalister som skriver om sitt yrke lägga av att skriva om att någon ska ge dem ett "pratminus", när de ber om att få en kommentar? Det känns inte inside längre.

Skurkarna är inte bara gamla rasbiologiskt intresserade nazister, utan även massmördande pedofiler. Inte direkt några moraliska dilemman för läsaren att ta ställning till. Det är ju inte så att man sitter och: - Åh, var han inte lite snäll ändå den rabiate rasbiologen?

Huvudpersonens kavorka är givetvis i stort sett oöverträffad. Han lägrar brudar till höger och vänster, men självklart inte på ett sliskigt Neil Strauss-sätt. Inte nog med det, han lyckas samtidigt ha ett långvarigt (!!!!) knullkompisförhållande med en gift överklassbrutta (med snygg figur men också patos och etos, jodå), som han dessutom jobbar ihop med. I nästa bok kanske jorden är platt?

Huvudpersonen får hjälp av en kvinnlig bisexuell (självklart!) hacker som har tillgång till diverse James Bond-manicker, med vilkas hjälp svårigheter i storyn lägligt kan lösas.

Den gamle kapitalisten, industrimagnaten/brukspatronen är god, den nye kapitalisten, riskkapitalisten är ond och involverad i diverse skumraskaffärer och maffiaverksamhet.

Moralen i boken är inte direkt innovativ, utan ger lite sköna gammaltestamentlig Gud-vibbar: "öga för öga och tand för tand". Ska bli spännande att se hur det kommer påverka den pocketläsande radhusfamiljen i Sverige på längre sikt.

Och statistiken om mäns våld mot kvinnor som inleder vissa kapitel, likt ett ordspråk i en fickalmanacka, känns mer osmakligt populistisk än relevant i bokens sammanhang. Det resoneras ju inget om det här våldet i boken. Det bara finns där. Och det är de onda som utför det. Och de är j-vligt onda! Den stora problematiken kring mäns våld gentemot kvinnor, vilket den statistik Stieg använder sig av egentligen hänvisar till, måste ju vara när det är Janne Banan i radhuset som utför det. Men det figurerar inga gillestugsvåldsamma Janne Banan i boken.

Det finns säkert mycket sämre och mindre intressanta böcker i den här genren. Den här boken skulle t ex inte kunna ha publicerats i Min häst. (Däremot som sommarföljetongsbilaga i alla tidningar i Sverige, jämnt.) Men Sverige, det här är väl inte så bra?

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)

Andra bloggar om: Stieg Larsson, bok, recension, Män som hatar kvinnor, deckare, Guillou, Neil Strauss, kavorka, klyschor, hype

Gillian Welch & David Rawlings live från Chinateatern

"Knukleball catcher", live 1 augusti, 2007 Chinateatern.

Riktigt bra konsert (Gillians första nånsin i Sverige) igår, men inte riktigt min musiksmak. Det var lite för mycket folk-/bluegrass stylee. En viss skepsis infinner sig när vissa i publiken har klätt sig som en genomsnittlig lantarbetare i 1930-talets Tennessee, sans halmstrå i mungipan. Konserten äger trots allt rum i centrala Stockholm (i backslick county och i o f s Clooneys pomada-gubbe i "Oh brother", hade ju varit en frisyrmässig förebild där).

Men oj vad duktiga de var på att sjunga och spela. Ganska tidigt kommer den fina visan "Orphan girl". Men ibland alltså... Det bär emot att säga det, eller egentligen inte, men stundtals är det något väldigt Yngwie Malmsteenskt över David Rawlings. Och jag har minst sagt svårt för när folk, mer eller mindre spontant, utbrister i applåder, mitt i låten, efter gitarrsolon. Det kanske är så det ska va'? Jag vet inte. Kanske ska fråga Jocke Berg. När min annorstädes i salongen sittande kompis Petter messade mig: "Snart på knä" under ett av (!!!!) solona i "Time (the revelator)", fick jag ett fnissanfall. Misstänker att det är Rawlings som lirar en helt underbart spattig elgura på Ryan Adams version av den låten (på Destroyer-bootleggen). Både Gillian och David spelar och sjunger ju på Ryans fantastiska "Heartbreaker"-album, vilket var anledning nog för mig att gå på konserten. Låten ovan heter "Knuckleball catcher" och det begreppet stöttes och blöttes ganska flitigt under kvällen. Helt klart är att Gillian Welch ska avnjutas live hellre än på skiva. Avslutande "Jackson" och en helakustisk "Long black veil" var inget annat än magi.
Andra bloggar om: Gillian Welch, David Rawlings, Chinateatern, live, country, Yngwie Malmsteen, guitar god, gitarr, musik, video, Ryan Adams, Johnny Cash

Trummor & Orgel featuring Ebbot Lundberg - Tomorrow will tell, live i Parksnäckan

"Tomorrow will tell", Parksnäckan Uppsala 25 juli, 2007.

Trummor och orgel är ett skönt udda inslag på dagens musikscen. Helst skulle man vilja avnjuta deras musik i en mörk klubb, med nåt/några glas vin i kroppen och med ett rejält svängrum att dansa loss i. Därför kanske det är extra kul att se dem i antitesen till en sån miljö: Parksnäckan i Stadsparken i Uppsala, en vacker sommarkväll. Ibland svänger det ändå så det är svårt att sitta still.

Och jag vet inte hur Ebbot har hittat dem eller hur de har hittat honom, men det är en löjligt bra matchning. Förutom de två utomordentliga låtar (en av dem ovan) de har spelat in tillsammans bjöd de på diverse mer eller mindre obskyra 60- och 70-tals covers. Och det ser töntigt ut när jag skriver det men deras version av Lou Reeds "Perfect day" var ruskigt bra. Det var en musikupplevelse utöver det vanliga helt enkelt, långt ifrån "händiga män".

Kolla Trummor och orgels myspace, inte minst för att lyssna på hela låten ovan.

Andra bloggar om: Trummor och orgel, Ebbot Lundberg, musik, live, Uppsala, sommar