"Knukleball catcher", live 1 augusti, 2007 Chinateatern.
Riktigt bra konsert (Gillians första nånsin i Sverige) igår, men inte riktigt min musiksmak. Det var lite för mycket folk-/bluegrass stylee. En viss skepsis infinner sig när vissa i publiken har klätt sig som en genomsnittlig lantarbetare i 1930-talets Tennessee, sans halmstrå i mungipan. Konserten äger trots allt rum i centrala Stockholm (i backslick county och i o f s Clooneys pomada-gubbe i "Oh brother", hade ju varit en frisyrmässig förebild där).
Men oj vad duktiga de var på att sjunga och spela. Ganska tidigt kommer den fina visan "Orphan girl". Men ibland alltså... Det bär emot att säga det, eller egentligen inte, men stundtals är det något väldigt Yngwie Malmsteenskt över David Rawlings. Och jag har minst sagt svårt för när folk, mer eller mindre spontant, utbrister i applåder, mitt i låten, efter gitarrsolon. Det kanske är så det ska va'? Jag vet inte. Kanske ska fråga Jocke Berg. När min annorstädes i salongen sittande kompis Petter messade mig: "Snart på knä" under ett av (!!!!) solona i "Time (the revelator)", fick jag ett fnissanfall. Misstänker att det är Rawlings som lirar en helt underbart spattig elgura på Ryan Adams version av den låten (på Destroyer-bootleggen). Både Gillian och David spelar och sjunger ju på Ryans fantastiska "Heartbreaker"-album, vilket var anledning nog för mig att gå på konserten. Låten ovan heter "Knuckleball catcher" och det begreppet stöttes och blöttes ganska flitigt under kvällen. Helt klart är att Gillian Welch ska avnjutas live hellre än på skiva. Avslutande "Jackson" och en helakustisk "Long black veil" var inget annat än magi.
Andra bloggar om: Gillian Welch, David Rawlings, Chinateatern, live, country, Yngwie Malmsteen, guitar god, gitarr, musik, video, Ryan Adams, Johnny Cash
6 kommentarer:
Intressant att läsa hur du uppfattade konserten. Jag uppfattade allt som magiskt, det som egentligen störde mig mest var nog alla puckon som sprang fram och tillbaka (på toa?)och på gubben snett framför mig som lekte vakt och väste och knackade på axlar om någon sa ett ord eller tog en bild. Hur som haver, jag gillade konserten, för mig var den rakt genom fin. Kan möjligtvis hålla med om att det var väl mycket gitarrfrossande från Rawlings håll men det hör ju till. Det var ialla fall bra och intressant läsning
ja, jag tyckte också det var ett väldigt springande på vissa håll och kanter. satt nära dörrarna också så det var ganska irriterande. beklagar den hyschande gubben. jag blev tillsagd av en vakt att sluta filma, med all rätt antar jag. jag visste inte att gitarrunkeri hörde till, men nu vet jag att det är det david rawlings gör, på gott och ont. :-)
Fantastisk konsert, men kan hålla med om att det blev lite mycket gitarrfrossa och jazzapplåder emellanåt. Synd också att det inte körde To be young, som de gjort på de flesta av sommarens spelningar...
ja det hade varit kul att höra en ryan-låt. visste inte att de brukade köra den. "jazzaplåd" , just det så heter det. :-) men det var nog bl a gittarspelet som gjorde att jag tyckte det var bättre live än på skiva, måste jag erkänna. men lagom är nog bäst, eller nåt.
Vafan!
Tänk att du har så svårt att uppleva ett gitarrsolo som ett musikaliskt uttrycksmedel utan att jämföra med Yngvie? Det finns inga som helst likheter mellan dessa två gitarrister och det enda som den liknelsen säger är att den som använder den är okunnig.
Din rädsla för gitarrsolon är som hämtad ur tidningen pop och jag undrar om det är David Rawlin´s inlevelse som skrämmer dig, eller lider du möjligen av Andres Lokkokomplex?
Men framför allt så är det ju synd om dig som inte kan sänka garden och låta dig bli berörd utav en helt fantastisk konsert med musiker som har en otrolig närvaro utan att din skitcoola attityd och ditt intellekt sätter gränser vad du kan tycka om och inte.
Sänk garden nästa gång och det kan nog bli ditt livs bästa konsertupplevelse!
Ständigt välmenande
Josef Eriksson
Josef, tack för synpunkterna. Du har genom din sänkta gard och din nyanserade läsning av mina intryck fått mig att vilja gå och rösta i en sån där 10 bästa basisterna någonsin-omröstning. Marcel Jacob ligger bra till just nu. Jag lutar nu mer åt att det var för lite gitarrsolon.
Jag har aldrig läst tidningen Pop, däremot tycker jag Yngwies bästa album är Odyssey. Kanske nåt för dig att kolla upp?
Skicka en kommentar