Sign me up! Jag har under några semesterdagar läst den allomstädes närvarande "Män som hatar kvinnor" av hit-författaren Stieg Larsson. Och jag fattar inte vad grejen är. Varför är det här så populärt?
Boken börjar bra med ett mysterium där läsaren får knapphändigt med information. Efter ett tag måste jag dock säga att det mest påminner mig om de i tonåren genomtragglade Coq rogue-böckerna och det är inget gott omdöme. Visst, det blir lite intressant infotainment om hur det funkar med tvångsomhändertagna och omyndigförklarade personer och det förekommer någon bra vändning i spaningsarbetets framskridande, men det mesta är ack så klyschigt. Några exempel:
Beskrivningen av huvudpersonens mysiga, men ändå smidigt inredda, egenrenoverade fiskarstuga i Sandhamn får mig att vilja kräkas Ernst- och Timell-fontäner.
Kan alla journalister som skriver om sitt yrke lägga av att skriva om att någon ska ge dem ett "pratminus", när de ber om att få en kommentar? Det känns inte inside längre.
Skurkarna är inte bara gamla rasbiologiskt intresserade nazister, utan även massmördande pedofiler. Inte direkt några moraliska dilemman för läsaren att ta ställning till. Det är ju inte så att man sitter och: - Åh, var han inte lite snäll ändå den rabiate rasbiologen?
Huvudpersonens kavorka är givetvis i stort sett oöverträffad. Han lägrar brudar till höger och vänster, men självklart inte på ett sliskigt Neil Strauss-sätt. Inte nog med det, han lyckas samtidigt ha ett långvarigt (!!!!) knullkompisförhållande med en gift överklassbrutta (med snygg figur men också patos och etos, jodå), som han dessutom jobbar ihop med. I nästa bok kanske jorden är platt?
Huvudpersonen får hjälp av en kvinnlig bisexuell (självklart!) hacker som har tillgång till diverse James Bond-manicker, med vilkas hjälp svårigheter i storyn lägligt kan lösas.
Den gamle kapitalisten, industrimagnaten/brukspatronen är god, den nye kapitalisten, riskkapitalisten är ond och involverad i diverse skumraskaffärer och maffiaverksamhet.
Moralen i boken är inte direkt innovativ, utan ger lite sköna gammaltestamentlig Gud-vibbar: "öga för öga och tand för tand". Ska bli spännande att se hur det kommer påverka den pocketläsande radhusfamiljen i Sverige på längre sikt.
Och statistiken om mäns våld mot kvinnor som inleder vissa kapitel, likt ett ordspråk i en fickalmanacka, känns mer osmakligt populistisk än relevant i bokens sammanhang. Det resoneras ju inget om det här våldet i boken. Det bara finns där. Och det är de onda som utför det. Och de är j-vligt onda! Den stora problematiken kring mäns våld gentemot kvinnor, vilket den statistik Stieg använder sig av egentligen hänvisar till, måste ju vara när det är Janne Banan i radhuset som utför det. Men det figurerar inga gillestugsvåldsamma Janne Banan i boken.
Det finns säkert mycket sämre och mindre intressanta böcker i den här genren. Den här boken skulle t ex inte kunna ha publicerats i Min häst. (Däremot som sommarföljetongsbilaga i alla tidningar i Sverige, jämnt.) Men Sverige, det här är väl inte så bra?
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
Andra bloggar om: Stieg Larsson, bok, recension, Män som hatar kvinnor, deckare, Guillou, Neil Strauss, kavorka, klyschor, hype
Boken börjar bra med ett mysterium där läsaren får knapphändigt med information. Efter ett tag måste jag dock säga att det mest påminner mig om de i tonåren genomtragglade Coq rogue-böckerna och det är inget gott omdöme. Visst, det blir lite intressant infotainment om hur det funkar med tvångsomhändertagna och omyndigförklarade personer och det förekommer någon bra vändning i spaningsarbetets framskridande, men det mesta är ack så klyschigt. Några exempel:
Beskrivningen av huvudpersonens mysiga, men ändå smidigt inredda, egenrenoverade fiskarstuga i Sandhamn får mig att vilja kräkas Ernst- och Timell-fontäner.
Kan alla journalister som skriver om sitt yrke lägga av att skriva om att någon ska ge dem ett "pratminus", när de ber om att få en kommentar? Det känns inte inside längre.
Skurkarna är inte bara gamla rasbiologiskt intresserade nazister, utan även massmördande pedofiler. Inte direkt några moraliska dilemman för läsaren att ta ställning till. Det är ju inte så att man sitter och: - Åh, var han inte lite snäll ändå den rabiate rasbiologen?
Huvudpersonens kavorka är givetvis i stort sett oöverträffad. Han lägrar brudar till höger och vänster, men självklart inte på ett sliskigt Neil Strauss-sätt. Inte nog med det, han lyckas samtidigt ha ett långvarigt (!!!!) knullkompisförhållande med en gift överklassbrutta (med snygg figur men också patos och etos, jodå), som han dessutom jobbar ihop med. I nästa bok kanske jorden är platt?
Huvudpersonen får hjälp av en kvinnlig bisexuell (självklart!) hacker som har tillgång till diverse James Bond-manicker, med vilkas hjälp svårigheter i storyn lägligt kan lösas.
Den gamle kapitalisten, industrimagnaten/brukspatronen är god, den nye kapitalisten, riskkapitalisten är ond och involverad i diverse skumraskaffärer och maffiaverksamhet.
Moralen i boken är inte direkt innovativ, utan ger lite sköna gammaltestamentlig Gud-vibbar: "öga för öga och tand för tand". Ska bli spännande att se hur det kommer påverka den pocketläsande radhusfamiljen i Sverige på längre sikt.
Och statistiken om mäns våld mot kvinnor som inleder vissa kapitel, likt ett ordspråk i en fickalmanacka, känns mer osmakligt populistisk än relevant i bokens sammanhang. Det resoneras ju inget om det här våldet i boken. Det bara finns där. Och det är de onda som utför det. Och de är j-vligt onda! Den stora problematiken kring mäns våld gentemot kvinnor, vilket den statistik Stieg använder sig av egentligen hänvisar till, måste ju vara när det är Janne Banan i radhuset som utför det. Men det figurerar inga gillestugsvåldsamma Janne Banan i boken.
Det finns säkert mycket sämre och mindre intressanta böcker i den här genren. Den här boken skulle t ex inte kunna ha publicerats i Min häst. (Däremot som sommarföljetongsbilaga i alla tidningar i Sverige, jämnt.) Men Sverige, det här är väl inte så bra?
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
Andra bloggar om: Stieg Larsson, bok, recension, Män som hatar kvinnor, deckare, Guillou, Neil Strauss, kavorka, klyschor, hype
4 kommentarer:
Det går en rak linje från Sjöwall-Wahlöö via TV-deckarna från 90-talet fram till Stieg Larsson som någon form av slutpunkt. Han är en del av det svenska 80-90-talsvänsterperspektivet. Men vänsterhegemonin är bruten nu. Det var något som hände när Iren von Wachenfelt sa att "män var djur" och när Stieg Larsson fick sin hjärtinfarkt. Det var vänstern som försvann ut i kulissen. Var finns nu motsvarigheten till Millennium?
Mikael Vanger är helt osannolik som seriemördande storbolagsdirektör. Och Wennerström är 80-talsschablonmässig. Det är bara hans k-pistbeväpnade torpeder i snabba motorbåtar som saknas.
Larssons styrka ligger i den rappa storyn och förmågan att skapa spänning. Samhällsanalysen känns rejält antikverad.
Lasse
Alltså nu får vi ta och kamma oss lite. Jag tycker inte boken är bra, men det tycker jag inte "vänsterhegemonin" och "män är djur"-tanten ska belastas för.
Vangers osannolikhet håller jag med om.
Rapp story, kanske. Skapa spänning? Stundtals kanske. Samhällsanalys vet jag inte om jag såg så mycket av, eller att det skulle vara syftet med att skriva deckare? Stieg Larsson gjorde väl sina samhällsanalyser i andra sammanhang. Och kanske ville han bara skriva av sig lite med de här böckerna. Det känns inte helt genomarbetat i varje fall.
Jag håller med om att Henrik Vanger är helt osannolik. Och att Martin Vanger, storbolagsdirektör och sadist, är ännu mer osanolik.
Jag vet några fler osannolika personer.
Helge Fossmo - en pingstpator som hade fru, älskarinna och förslavad barnflicka i huset samtidigt som han var omtyckt pastor - och som tog livet av hustrun och dessutom misstänktes för att ha tagit livet av första hustrun också - han vara bara starx över trettio.
En annan osannolik kille hette Adolf Hitler. Han satt inne så sent som 1925 för att ha ockuperat en krog (!) i Munchen. 6 år senare lyckades han bli statschef i världens näst största industristat och drog några år senare i gång ett världskrig som kosta 45 miljoner människor livet.
Jag kan fortsätta hela natten ocj dra mig till minnes fullkompligt osannolika personer..men det tar för mycket plats på bloggen.
Förbannat rolig text - en dusch i vitaminiserat källkallvatten. Jag har inte läst boken men ska göra det nu.
Skriv vidare!
Staffan Lagerström
Skicka en kommentar