Birger Schlaug
bloggade igår väldigt intressant om den av regeringen nedlagda Djurskyddsmyndigheten:
"Myndigheten lades ner efter en relativt massiv förtals- och förvrängningskampanj. En märklig kampanj eftersom man skjutit på den myndighet som överfört innehållet i den svenska djurskyddslagen från pappersprodukt till det enskilda djuret. Jordbruksintressen, centern och kristdemokraterna har varit pådrivande. Ville man åt något så borde man ändra på lagstiftningen. Men den är man stolt över. Världens bästa, säger man. Men när man skall leva efter den slår man bakut. Hyckleri. Jag upplever att djurskyddsmyndigheten föll på grund av passiv kommunikation. Motståndarna fick sätta dagordningen och fick därmed företräde när det gäller problemformulering. Myndigheten var helt enkelt för snäll när det gällde aktiv mediehantering."Tänk efter själv: När läste du en positiv nyhet om Djurskyddsmyndigheten? Migrationsverket har ju i media framställts som rena mjukisbyxidyllen i jämförelse…
Den negativa kampanjen har varit så framgångsrik att motståndet har "crossed over", så att folk som inte har en aning om, och inte heller något egentligt intresse av, vad Djurskyddsmyndigheten har gjort eller är till för också bara tycker att den "är i vägen". Jag är själv inte särskilt insatt i vad myndigheten var satt att göra och vad den har lyckats göra, vilket gör mig än mer imponerad av hur jag hela tiden översköljts med negativa nyheter angående denna myndighet. Hur kunde den vara så aktiv och påverka så mycket om den var helt överflödig? Möjligen var det en riktig pissmyndighet. Men kanske finns det en viss anledning att misstänka att näringen har intresse av att man bibehåller motsägelsefullheten i synen allmänheten har på djuren och hur allmänheten tycker att djuren bör behandlas jämfört med hur djuren de facto behandlas i produktionen, för att man ska kunna bedriva en någorlunda konkurrenskraftig produktion. Med andra ord så skulle det bli för dyrt att följa den befintliga lagstiftingen och priserna skulle i så fall överstiga betalningsviljan och konsumenterna skulle istället välja att köpa billigare importerade animaliska produkter. Istället för att ändra djurskyddslagstiftningen (vilket vore lika lätt att sälja till allmänheten som ett rånmord på Astrid Lindgren), så är det enklare att bespotta, i syfte att slutligen lägga ner den myndighet som är satt att implementera lagstiftningen.
Det ger också en tankeställare om att andra myndigheter som har en mer positiv (eller i varje fall inte lika negativ) mediabild förmodligen då arbetar mycket mer aktivt med mediahantering. Det säger en hel del om vilken tidsålder vi lever i (även i Sverige, inte bara i USA): f d statsministern blir PR-konsult, myndigheter måste stryka media medhårs,
mediafonder ger mångmiljonbidrag till största partiet i regeringen osv... Eftersom man kan anta att den privata sektorn är bra mycket mer PR-aktiv och skicklig än den offentliga, så kan man dra slutsatsen om att vi lever i den "verklighet" olika medier reproducerar åt oss. Medierna matas i sin tur av olika PR-maskinerier. Och vi är till stor del utelämnade åt dessa fullmatade mediers grad av granskning, opartiskhet, skicklighet, paketering och drivkrafter (vinstintressen etc.) för att försöka förstå omvärlden.
Vad kommer först: kontaktar man en PR-byrå för att fråga vad för typ av myndighet det är möjligt att starta, eller lever vi ännu i den oskuldsfulla tid då regeringen kan lägga en proposition om en ny myndighet för att sedan kontakta PR-byrån för hur man ska kunna få ha kvar den?
Andra bloggar om:
Djurskyddsmyndigheten,
djurrätt,
lagstiftning,
Birger Schlaug,
miljöpartiet,
centern,
LRF,
PR,
kampanj,
Astrid Lindgren,
hyckleri,
media,
myndigheter
