300 år sen Linné föddes, 30 år sen Elvis dog - en tillfällighet?Bästa låten i bästa versionen. (Egentligen är Blue Christmas från den här konserten ännu bättre, men det är inte riktigt säsong och låtar om jul kanske inte ska låta som om sångaren vill sätta på allt som rör sig.)
Ett tag fick jag inte tycka om Elvis för att det stod i en artikel i tidningen ETC att han åkt till Vita huset och pratat med Nixon för att be honom ta hand om "the negro problem". Vet inte om Johan Ehrenberg fått tillgång till Nixons tejper för att få reda på vad samtalet handlade om. Själv kände jag väl att det Elvis gjorde för integrationen genom att blanda svart och vit musik borde vara mer betydelsefullt än vad han gjorde under en pyjamasklädd snedtändning på 70-talet. Därför blev jag glad när jag läste i Elvis-kännaren Birger Schlaugs blogg att:
"Och mot alla förväntningar drar Presley ner till Memphis svartaste delar och tar in i en skabbig studio som hans manager inte skulle sätta sin fot i. En kamp blir det när han vill spela in In The Ghetto, det passar inte in i bilden av den vite tönt som Hollywood skapat. Mer än tio år tidigare hade Presley chockat den amerikanska Södern genom att, som ensam vit, vandra in på en svart klubb i Memphis, mitt under en radioutsändning. Södern på den tiden var uppdelad i vitt och svart - rasismen var regel, inte undantag."
Sen kan det aldrig bli rock n' roll för mig att det tidigare språkröret för Miljöpartiet kuskar runt med en Elvis-influerad föreställning, döpt som en sämre Göteborgs-vits och vars intäkter går till att köpa getter till kvinnor i Uganda. Det kanske är bra, men det är inte rock n' roll. Birger, som likt Göran Persson och Johan Ehrenberg, jobbar som "kommunikationskonsult", förstår säkert att det är svårt att bygga det varumärket så att det inte låter som ett småtöntigt koncept. Kanske kan den här ramsan vara nåt? "Bildt är disco, Birger är rock n' roll." Jag bjussar på den.
Andra bloggar om: Elvis Presley, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, musik, rasism
2 kommentarer:
Glenn, jag bjussar på småtönigt namn... har alltid gillat riktig varudeklaration och konsumentupplysning... Och föreställningen handlar delvis om Elvis, men lika mycket om det samhälle och den musik han levde med och i. Om Ehrenberg hävdat detta är han ute och cyklar, Presley älskade det som på den tiden kallades svart musik, vägrade även på 50-talet spela för "bara vita". Presleys besök hos Nixon har en särskild historia - Presley hade fått för sig, på sjuttiotalet, att han vill få papper på att han var av presidenten utsedd officiell agent mot knark... Hur han tog sig in i Vita Huset är en egen historia (han fick nämligen nej från Nixons vakter etc), liksom om han gjorde detta på fullt allvar eller som ytterligare ett av alla absurda skämt han roade sig, men inte alltid omgivningen, med.
birger, jag kan i o f s inte gå i ed på att det där stod i tidningen etc, men jag har för mig det. jag vet med säkerhet att nån inte tyckte om att jag lyssnade på elvis, eftersom han var rasist. elvis nämner ju något om svarta pantrarna i det brev han överlämnade till vakten i vita huset. jag har för mig att elvis mer eller mindre rymde från sin personal för att ta sig till washington. de visste inte vart han tagit vägen. sen skickade han väl efter nån livvakt. det blev ju ett minst sagt klassiskt foto av det där mötet i a f. absurda skämt? låter spännande, men det kanske man får läsa i nån bok?
Skicka en kommentar