Ryan Adams & the Cardinals live Chinateatern 20 November 07

"The rescue blues"

Det var en nervös spelning på många sätt. Den föregicks enligt media och Internet-forum av en helt fantastisk spelning i Göteborg och en, ska vi säga mindre bra i Oslo.

Bandet kommer ut bara 10 minuter försenat och drar igång en helt enorm "Goodnight rose". Det lät verkligen helt fantastiskt. Men i andra låten står det klart att Ryan inte är nöjd med ljudet. Han gestikulerar likt en spastiker med klåda mitt i låtarna, vrider på sin medhörningsapparatur, trycker in hörsnäckorna och sjunger till och med enstaka rader till ljudteknikern mitt i nån låt. Tveksamt om de behöver ha nån medhörning alls, för det låter fortfarande otroligt bra. Favoriten "Please do not let me go" (med världens bästa steel guitar) och stämsångsmiraklet "Cold roses" avverkas i fina versioner, men det frekventa gestikulerandet och skruvandet gör att man blir rädd för att han bara ska packa ihop. Särskilt när de går av efter bara fem låtar för "technical problems". Sen kommer de tillbaka med en minst sagt svängig version av Gold-klassikern "Recue blues" (ovan). Om det är nåt fel på det ljudet så vet jag inte när det är bra.

Men allt är inte frid och fröjd hos han som nån gång av en svensk musiker kallats "alt-countryns Karlsson på taket". Några riktigt bra låtar till, bland annat Neal Casals "Freeway to the canyon", med ett överjordiskt gitarrsolo från Ryan. Sen går de av och Ryan lovar att de ska komma tillbaka med "new instruments". Och det gör de också. Neal och Ryan kör på akustiska guror istället och det leder till den roligaste "When the stars go blue" jag hört, den bästa "Wildflowers" någonsin, en akustisk och ovanligt bra "Bartering lines". Ryan ler och börjar skämta om att the Cardinals egentligen bara öppnar för Lefty Shoehorn som är "huge over here". Lefty vars främsta attribut är en gigantisk "handlebar mustache". När Ryan lyckas klämma in en rad om att Lefty och "laser snakes" i fina "The end", så spricker han upp i stora leenden. Han hinner i mellansnacket med att lyckönska Ronnie James Dio med hans med "invisible paint" genomförda husmålning. Ryan är på så bra humör att munspelet åker fram i gamla Heartbreaker-sorgesången "Why do they leave" (nedan). En av mina absoluta all time Ryan-favoriter. Det är så bra att man ryser. Kul också att han spelar "I taught myself how to grow old", den finstämda och personliga avslutningslåten på "Easy tiger".


"Why do they leave"

Sen hade man väl hoppats på ytterligare ett extranummer, med antingen "Goodnight Hollywood boulevard" (kolla den enorma versionen från Gbg) och/eller "Sylvia Plath". Istället så börjar Kiss "Strutter" spelas i högtalarna och ljuset tänds. Men då har de hållit på i 2,5 timme. Så det känns ändå som man fått valuta för pengarna. Publiken var ovanligt disciplinerad för att vara en Ryan-konsert och även om det skreks ut en hel del önskningar, så var det ändå marginellt. Det var nog en bidragande orsak till att konserten slutade på den soliga sidan, trots orosmolnen i början.

Ryan är en så otroligt spännande artist, men det är jobbigt att man ska behöva sitta och oroa sig för om det är dags för en ny "hissy fit", när man bara har chansen att se honom en gång varannat eller var tredje år. Förut trodde man ju att humörsvängningarna hade med sponken att göra, men det har han ju lagt av med. Som han själv har sagt: "You can take away the booze, but you can't take away the crazy". Man får ta det onda med det goda med Ryan. Det goda överväger allt som oftast. (Och det är kanske bättre att han visar sina humörssvängningar, när man tänker på att folk var helt extatiska över att Dylan nästan log och typ pekade en gång under spelningen på Debaser.) Men han är allt en liten primadonna vår kära Ryan. En helt bedårande och genialisk primadonna med ett halloweenhead "full of tricks and treats".

Det var, i vanlig Ryan-tradition, en oförglömlig spelning på många sätt. Andy Dick spelade steel guitar och Farbror Barbro spelade bas. Och vi satt typ 3 meter från Ryan, bara en sån sak. Setlist.

Tack till L för bilden!

Andra bloggar om: musik, konsert, recension, ryan adams, the cardinals, chinateatern, live, rescue blues, why do they leave