Harmoniska människor

Andra bloggar om: harmoni, väteperoxid,

Fredrik Ljungberg, svensk, engelsk och nordkoreansk sportjournalistik

Fredrik Ljungbergs nya klubb West Ham har spelat träningsmatch mot Roma (2-1). Svenska och engelska tidningar rapporterar:

Expressen skriver (under rubriken "West Hams nya favorit"):
"Publiken på Upton Park i West Ham har fått en ny favorit. Fredrik Ljungberg satte fart på West Hams spel och fick stående ovationer när han gick av planen i andra halvlek. "

The Guardian skriver:
"A Ljungberg dart down the right was found by Bellamy, who bustled into the area for the return. It was a rare glimpse of the energy that makes the Swede such a positive force when fit. Here, he was a marginal figure and when he took his leave after 75 minutes, West Ham fans were left to wonder which version of the player they have bought."

Enligt Nordkoreansk media gick Kim Jung Il runt sin första golfrunda någonsin på 38 slag.

Andra bloggar om: sportjournalistik, journalistik, fotboll, fredrik ljungberg, hejarklack, kim jung il, perspektiv, enögdhet, relativism, objektivitet

Män som hatar Stieg Larsson-hypen

Sign me up! Jag har under några semesterdagar läst den allomstädes närvarande "Män som hatar kvinnor" av hit-författaren Stieg Larsson. Och jag fattar inte vad grejen är. Varför är det här så populärt?

Boken börjar bra med ett mysterium där läsaren får knapphändigt med information. Efter ett tag måste jag dock säga att det mest påminner mig om de i tonåren genomtragglade Coq rogue-böckerna och det är inget gott omdöme. Visst, det blir lite intressant infotainment om hur det funkar med tvångsomhändertagna och omyndigförklarade personer och det förekommer någon bra vändning i spaningsarbetets framskridande, men det mesta är ack så klyschigt. Några exempel:

Beskrivningen av huvudpersonens mysiga, men ändå smidigt inredda, egenrenoverade fiskarstuga i Sandhamn får mig att vilja kräkas Ernst- och Timell-fontäner.

Kan alla journalister som skriver om sitt yrke lägga av att skriva om att någon ska ge dem ett "pratminus", när de ber om att få en kommentar? Det känns inte inside längre.

Skurkarna är inte bara gamla rasbiologiskt intresserade nazister, utan även massmördande pedofiler. Inte direkt några moraliska dilemman för läsaren att ta ställning till. Det är ju inte så att man sitter och: - Åh, var han inte lite snäll ändå den rabiate rasbiologen?

Huvudpersonens kavorka är givetvis i stort sett oöverträffad. Han lägrar brudar till höger och vänster, men självklart inte på ett sliskigt Neil Strauss-sätt. Inte nog med det, han lyckas samtidigt ha ett långvarigt (!!!!) knullkompisförhållande med en gift överklassbrutta (med snygg figur men också patos och etos, jodå), som han dessutom jobbar ihop med. I nästa bok kanske jorden är platt?

Huvudpersonen får hjälp av en kvinnlig bisexuell (självklart!) hacker som har tillgång till diverse James Bond-manicker, med vilkas hjälp svårigheter i storyn lägligt kan lösas.

Den gamle kapitalisten, industrimagnaten/brukspatronen är god, den nye kapitalisten, riskkapitalisten är ond och involverad i diverse skumraskaffärer och maffiaverksamhet.

Moralen i boken är inte direkt innovativ, utan ger lite sköna gammaltestamentlig Gud-vibbar: "öga för öga och tand för tand". Ska bli spännande att se hur det kommer påverka den pocketläsande radhusfamiljen i Sverige på längre sikt.

Och statistiken om mäns våld mot kvinnor som inleder vissa kapitel, likt ett ordspråk i en fickalmanacka, känns mer osmakligt populistisk än relevant i bokens sammanhang. Det resoneras ju inget om det här våldet i boken. Det bara finns där. Och det är de onda som utför det. Och de är j-vligt onda! Den stora problematiken kring mäns våld gentemot kvinnor, vilket den statistik Stieg använder sig av egentligen hänvisar till, måste ju vara när det är Janne Banan i radhuset som utför det. Men det figurerar inga gillestugsvåldsamma Janne Banan i boken.

Det finns säkert mycket sämre och mindre intressanta böcker i den här genren. Den här boken skulle t ex inte kunna ha publicerats i Min häst. (Däremot som sommarföljetongsbilaga i alla tidningar i Sverige, jämnt.) Men Sverige, det här är väl inte så bra?

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)

Andra bloggar om: Stieg Larsson, bok, recension, Män som hatar kvinnor, deckare, Guillou, Neil Strauss, kavorka, klyschor, hype

Gillian Welch & David Rawlings live från Chinateatern

"Knukleball catcher", live 1 augusti, 2007 Chinateatern.

Riktigt bra konsert (Gillians första nånsin i Sverige) igår, men inte riktigt min musiksmak. Det var lite för mycket folk-/bluegrass stylee. En viss skepsis infinner sig när vissa i publiken har klätt sig som en genomsnittlig lantarbetare i 1930-talets Tennessee, sans halmstrå i mungipan. Konserten äger trots allt rum i centrala Stockholm (i backslick county och i o f s Clooneys pomada-gubbe i "Oh brother", hade ju varit en frisyrmässig förebild där).

Men oj vad duktiga de var på att sjunga och spela. Ganska tidigt kommer den fina visan "Orphan girl". Men ibland alltså... Det bär emot att säga det, eller egentligen inte, men stundtals är det något väldigt Yngwie Malmsteenskt över David Rawlings. Och jag har minst sagt svårt för när folk, mer eller mindre spontant, utbrister i applåder, mitt i låten, efter gitarrsolon. Det kanske är så det ska va'? Jag vet inte. Kanske ska fråga Jocke Berg. När min annorstädes i salongen sittande kompis Petter messade mig: "Snart på knä" under ett av (!!!!) solona i "Time (the revelator)", fick jag ett fnissanfall. Misstänker att det är Rawlings som lirar en helt underbart spattig elgura på Ryan Adams version av den låten (på Destroyer-bootleggen). Både Gillian och David spelar och sjunger ju på Ryans fantastiska "Heartbreaker"-album, vilket var anledning nog för mig att gå på konserten. Låten ovan heter "Knuckleball catcher" och det begreppet stöttes och blöttes ganska flitigt under kvällen. Helt klart är att Gillian Welch ska avnjutas live hellre än på skiva. Avslutande "Jackson" och en helakustisk "Long black veil" var inget annat än magi.
Andra bloggar om: Gillian Welch, David Rawlings, Chinateatern, live, country, Yngwie Malmsteen, guitar god, gitarr, musik, video, Ryan Adams, Johnny Cash

Trummor & Orgel featuring Ebbot Lundberg - Tomorrow will tell, live i Parksnäckan

"Tomorrow will tell", Parksnäckan Uppsala 25 juli, 2007.

Trummor och orgel är ett skönt udda inslag på dagens musikscen. Helst skulle man vilja avnjuta deras musik i en mörk klubb, med nåt/några glas vin i kroppen och med ett rejält svängrum att dansa loss i. Därför kanske det är extra kul att se dem i antitesen till en sån miljö: Parksnäckan i Stadsparken i Uppsala, en vacker sommarkväll. Ibland svänger det ändå så det är svårt att sitta still.

Och jag vet inte hur Ebbot har hittat dem eller hur de har hittat honom, men det är en löjligt bra matchning. Förutom de två utomordentliga låtar (en av dem ovan) de har spelat in tillsammans bjöd de på diverse mer eller mindre obskyra 60- och 70-tals covers. Och det ser töntigt ut när jag skriver det men deras version av Lou Reeds "Perfect day" var ruskigt bra. Det var en musikupplevelse utöver det vanliga helt enkelt, långt ifrån "händiga män".

Kolla Trummor och orgels myspace, inte minst för att lyssna på hela låten ovan.

Andra bloggar om: Trummor och orgel, Ebbot Lundberg, musik, live, Uppsala, sommar

Båstad: -You're simply the best, bestest than all the rest!

Så sa en potentat med mikrofon under prissutdelningen för Swedish open i tennis i Båstad. Resten av talet var på svenska har jag för mig.

Inte nog med det, han klämde dessutom in:

-We are family!

Möjligen ligger ett tungt karaoke-missbruk bakom detta märkliga tal.

Men där fanns även en äldre herre i dubbelknäppt skepparkavaj som sluddrade fram något om att:

-Ni är världens mest taxerade publik, har man sagt mig.

Almedalsveckan, släng er i väggen! Stor underhållning hela vägen. Och solen sken. Frågan är dock om inte potentaternas tacktal var "bester than all the rest"?

Kändisspotting (i fallande skala): Björn Borg, Peter Forsberg, Patrick Ekwall (tyvärr inte på beach-volleyn), Ulrik eller Jesper Jansson (f d Helsingborg) och Staffan Linderborg. Och vi pratade med en tjej som sa att hon skulle på Ulf Ekbergs fest. Wow. Undra om Axl Rose och Val Kilmer var där?

Andra bloggar om: Båstad, David Brent, skattepolitik, sprätt, tennis,

Carlgrens matematik

Tre artiklar i dagens DN. Är det bara jag eller är det något som inte stämmer (och då menar jag inte bara färgen på Carlgrens skjortor)?

1. Bensinskatten måste höjas. Det säger miljöminister Andreas Carlgren till DN.


2. 20 kronor litern. Det är den höjning av bensinpriset som krävs för att vi ska minska vår förbrukning så mycket att vi klarar utsläppsmålet 2020 (dvs en minskning av koldioxidutsläpp med 2o procent jämfört med 1990 års nivå). - Skulle det visa sig att vi är mindre priskänsliga kan det krävas kraftigare åtgärder. Det här är en försiktig beräkning, säger Henrik Edwards, transportanalytiker som gjort uträkningen på uppdrag av Statens Institut för Kommunikationsanalys Sika.


3. Vi kommer att behöva höja koldioxidskatten på trafiken. Men nivån 20—22 kronor ligger inte i min föreställningsvärld, sade miljöminister Andreas Carlgren i samband med Almedalsveckan och syftar på priset för en liter bensin. Carlgren vill inte ange någon exakt siffra, men hänvisar till att Energimyndigheten och Naturvårdsverket i sitt underlag för drygt en vecka sedan hade förslag på 75 öre.

Känns det inte som det är dags för lite "Fem myror är fler än fyra elefanter" här? 75 öre är inte 20 kr, inte ens nära så vitt jag kan bedöma. Jag vet inte heller vad som säger att just en 20 procentig minskning av CO2-utsläpp från 1990-års nivå på något sätt skulle vara tillräckligt för att garantera en acceptabel klimatpåverkan. Men en 75 öre stor höjning av bensinpriset lär ge lika stor effekt för klimatet som en avstådd piss i Östersjön skulle göra för algblomningen.

Andra bloggar om: Andreas Carlgren, politik, klimat, bensinpris, DN, miljö, skatt, effekt, matematik

Federley - Transformer

Ali Esbati uppmärksammar att Centerpartiets egen gåva (som fortsätter att ge och ge) till oppositionspartierna, Fredrick Federley, är en transformer. Han tillhör givetvis inte de goda autobots, utan de onda decepticons. Federlines totala svängning i synen på svensk flyktingpolitik är helt fantastisk och måste vara ett led i marknadsföringen av den nya blockbustern Transformers. Nån som har förmågan att byta skepnad och kallar situationen i Irak för "lite rörig" kan inte vara mänsklig, alltså troligare:

A Transformer is a robot that is able to "transform," or reconstruct itself, into a common and innocuous form, such as a car, an aircraft, a device, or an animal.

Almedalsbloggen följer upp och skriver idag ett superironiskt inlägg (kan inte tolkas på nåt annat sätt):

"Riksdagsmannen och centerprofilen Fredrick Federley har i almedalens mingelvillervalla förlorat sin dator och datorväska. När Almedalsbloggen möter Federley på kvällen är han mycket orolig, inte främst för datorn, utan för de viktiga kontaktuppgifter han hade i datorväskan till afghanistanska politiker."

Hur ska det nu gå i Afghanistan? Blir det "rörigare" nu? Har Centerpartiet ett systerparti i Afghanistan? Vad odlar bönderna där? Har det nåt samband med vad Federley snortade?

Andra bloggar om: Transformers, Fredrick Federley, Irak, Afghanistan, krig, röra, politik, snorta, glömska

Live Earth - Noel Gallagher om Live8

Kanske är jag galatrött men hur ska Live Earth-galan kunna göra något åt global uppvärmning? Det får mig att tänka på en intervju i the Guardian/Observer med Noel Gallagher innan Live8, då den magiska kraften i Madonnas och U2:s hits på nåt mystiskt sätt skulle minska Syds statsskulder:


"I'm not sure about this Live 8 thing. Correct me if I am wrong, but are they hoping that one of these guys from the G8 is on a quick 15-minute break at Gleneagles and sees Annie Lennox singing 'Sweet Dreams' and thinks, 'Fuck me, she might have a point there, you know.' It's not going to fucking happen, is it? Keane doing 'Somewhere Only We Know' and some Japanese businessman going: 'Aw, look at him ... we should really fuckin' drop that debt, you know.' It's not going to happen, is it?"

Live Aid-galan fungerade 1985 eftersom den hade ett tydligt och avgränsat syfte att samla in pengar för att avhjälpa en akut hungersnöd i Etiopien. Orättvisorna i det globala monetära systemet och de av människan inducerade klimatförändringarna är en aning mer komplexa och diffusa problem, som inte ens kan hanteras med en punktinsats.

"Fight fire with fire", har jag för mig att Metallica sjöng en gång i tiden... Här känns det som man utkämpar rätt slag på helt fel arena, stadiumrock-arenan.

Sen kan man inte undgå att tycka att det är lite ironiskt att Al Gore tror på rockens helande krafter, när hans fru Tipper på 80-talet var frontfigur för en grupp som förespråkade av censur av viss rockmusik, då den kunde vara skadlig för ungdomar. Det är väl på grund av henne det finns en "Parental guidance"-sticker på många skivor. Makarna Gore tycks i varje fall vara överens om rockens oerhörda inflytande på människors agerande. Hoppas de bara spelar "god" rock på galan, så att den inte får motsatt effekt. "Hot rocking" med Judas Priest lär ju till exempel ha negativ påverkan på klimatet.

Andra bloggar om: Live Earth, Live 8, Live Aid, Noel Gallagher, Oasis, klimatförändring, Al Gore, Tipper Gore, rock

Thierry Henrys snyggaste mål - Poesi i rörelse

30 september 2000 Arsenal - ManU

Och jag är Spurs-supporter.

Tack till ram776 för klippet.
Andra bloggar om: Thierry Henry, Arsenal, Manchester United, snyggast, mål, konst, youtube, projektil, Fabien Barthez, Dennis Irwin, statister, volley, fotboll

Birger is back on track, alright!

Birger Schlaug bloggade igår väldigt intressant om den av regeringen nedlagda Djurskyddsmyndigheten:

"Myndigheten lades ner efter en relativt massiv förtals- och förvrängningskampanj. En märklig kampanj eftersom man skjutit på den myndighet som överfört innehållet i den svenska djurskyddslagen från pappersprodukt till det enskilda djuret. Jordbruksintressen, centern och kristdemokraterna har varit pådrivande. Ville man åt något så borde man ändra på lagstiftningen. Men den är man stolt över. Världens bästa, säger man. Men när man skall leva efter den slår man bakut. Hyckleri. Jag upplever att djurskyddsmyndigheten föll på grund av passiv kommunikation. Motståndarna fick sätta dagordningen och fick därmed företräde när det gäller problemformulering. Myndigheten var helt enkelt för snäll när det gällde aktiv mediehantering."

Tänk efter själv: När läste du en positiv nyhet om Djurskyddsmyndigheten? Migrationsverket har ju i media framställts som rena mjukisbyxidyllen i jämförelse…

Den negativa kampanjen har varit så framgångsrik att motståndet har "crossed over", så att folk som inte har en aning om, och inte heller något egentligt intresse av, vad Djurskyddsmyndigheten har gjort eller är till för också bara tycker att den "är i vägen". Jag är själv inte särskilt insatt i vad myndigheten var satt att göra och vad den har lyckats göra, vilket gör mig än mer imponerad av hur jag hela tiden översköljts med negativa nyheter angående denna myndighet. Hur kunde den vara så aktiv och påverka så mycket om den var helt överflödig? Möjligen var det en riktig pissmyndighet. Men kanske finns det en viss anledning att misstänka att näringen har intresse av att man bibehåller motsägelsefullheten i synen allmänheten har på djuren och hur allmänheten tycker att djuren bör behandlas jämfört med hur djuren de facto behandlas i produktionen, för att man ska kunna bedriva en någorlunda konkurrenskraftig produktion. Med andra ord så skulle det bli för dyrt att följa den befintliga lagstiftingen och priserna skulle i så fall överstiga betalningsviljan och konsumenterna skulle istället välja att köpa billigare importerade animaliska produkter. Istället för att ändra djurskyddslagstiftningen (vilket vore lika lätt att sälja till allmänheten som ett rånmord på Astrid Lindgren), så är det enklare att bespotta, i syfte att slutligen lägga ner den myndighet som är satt att implementera lagstiftningen.

Det ger också en tankeställare om att andra myndigheter som har en mer positiv (eller i varje fall inte lika negativ) mediabild förmodligen då arbetar mycket mer aktivt med mediahantering. Det säger en hel del om vilken tidsålder vi lever i (även i Sverige, inte bara i USA): f d statsministern blir PR-konsult, myndigheter måste stryka media medhårs, mediafonder ger mångmiljonbidrag till största partiet i regeringen osv... Eftersom man kan anta att den privata sektorn är bra mycket mer PR-aktiv och skicklig än den offentliga, så kan man dra slutsatsen om att vi lever i den "verklighet" olika medier reproducerar åt oss. Medierna matas i sin tur av olika PR-maskinerier. Och vi är till stor del utelämnade åt dessa fullmatade mediers grad av granskning, opartiskhet, skicklighet, paketering och drivkrafter (vinstintressen etc.) för att försöka förstå omvärlden.

Vad kommer först: kontaktar man en PR-byrå för att fråga vad för typ av myndighet det är möjligt att starta, eller lever vi ännu i den oskuldsfulla tid då regeringen kan lägga en proposition om en ny myndighet för att sedan kontakta PR-byrån för hur man ska kunna få ha kvar den?

Andra bloggar om: Djurskyddsmyndigheten, djurrätt, lagstiftning, Birger Schlaug, miljöpartiet, centern, LRF, PR, kampanj, Astrid Lindgren, hyckleri, media, myndigheter

Ryan Adams live på Letterman: Two, från nya skivan Easy tiger

Tack till hartiganxxx för klippet.

Ingen kan slänga ur sig en vemodig country-ballad som Ryan Adams. Tycker den låter väldigt mycket som "Harder now that it's over" från "Gold" (2001), vilket är positivt i mina öron. Ryan har för tillfället lagt gitarren på hyllan p g a en skateboardolycka, enligt egen utsago. Snacka om 30-årskris (född -74). Har lyssnat på "Easy tiger" (2007) i några veckor nu. Jag är fortfarande lite osäker på vad jag ska tycka.

"Oh my god, whatever etc" och "I taught myself how to grow old" är i varje fall två fantastiska lågmälda, avskalade old school Ryan-låtar à la "Heartbreaker" (2000). Charmiga rockdängan "Halloween head" låter som något från "Rock n' roll" (2003). "Off broadway" fanns med redan på den fantastiska "Suicide handbook"-bootleggen från 2001. "These girls" är gamla "Hey there Mrs Lovely" från Destroyer-bootleggen från 1999, men med delvis ny (förmodligen mer opersonlig) text. Och jag föredrar nog den gamla versionen, även om den här också är riktigt bra. De andra låtarna har mer ett "Cold Roses"/"Jacksonville city nights"-stuk, dvs kompbandet the Cardinals sätter en stor prägel på soundet. Öppningsspåret "Goodnight Rose", som de spelade mycket på förra turnén växer. Det går inte att inte gilla en låt som innehåller raden "Maybe we'll win the whole shebang". En ny favorit är "The sun also sets" som har ett ganska tungt piano komp i versen och en maffig stämsångsrefräng med banjokomp. Medan jag tycker att "Tears of gold" gör sig mycket bättre live. Enligt intervjuerna i samband med skivsläppet (bla i NY Times) så har Ryan varit "on the wagon" i ett år, efter ett ganska tungt missbruk i många år av diverse substanser (bl a ett dagligt intag av "speedballs" enl Ryan själv. River Phoenix anyone?) och i vissa av texterna är det svårt att inte tolka som någon som kämpar för att bli fri från ett beroende och som någon som försöker hålla ihop ett förhållande. Nej, jag tror det här är ett fantastiskt skivköp för den som inte redan är ett genuint Ryan-fan (det är säkert sjuttielva ggr bättre än Gessle t. ex. Där Sjuttielva är ett signifikant resultat, p<0,01.)>

Lyssna och ladda ner (legalt) många av låtarna nämnda ovan briljant framförda live från en konsert 24:e juni, i South Burlington, Vermont genom att gå till den här sidan. Ytterligare en anledning att köpa "Easy tiger" då Ryan, till skillnad från alla profithungriga skivbolagsförslavade produkter (that includes you U2-"jag ska berätta hur ni ska utrota fattigdom men jag är en jävel på att skatteplanera"-Bono!), tillåter att man spelar in hans shower och lägger ut på nätet.

Andra bloggar om: Ryan Adams, Easy tiger, musik, recension, Gold, Suicide Handbook, Destroyer, The Cardinals, live, bootleg, youtube, Letterman, River Phoenix, The sun also sets, I taught myself how to grow old