Inte konstigt att retropudelrockbandet the Darkness verkar ligga på is. De behövs inte. Prince har nämligen skaffat sig några sköna Stratocasters. Det är svårt att hitta nåt mer svulstigt och bombastiskt sportevenemang än Super bowl (natten till måndag) och då gäller det att ha ett matchande musikaliskt nummer i halvtid. Ut kliver Prince, som inte ser ut att ha åldrats en dag sen Purple rain (1984). Det enda som skiljer är en annan färg på "kostymen" och att han låtit klippa bort Soul glo lockarna och istället sportar en liten schalett. Chris Rock har sagt något i stil med: Kommer ni håg när man bråkade om vem som var bäst Prince eller Michael Jackson? Det verkar som Prince vann. Och jag är böjd att hålla med.
Prince (om vi nu får kalla honom det igen) ser oförskämt fräsch ut (vem var det som sov i syrgastält egentligen?) och förstår att det inte är läge att spela instrumental experimentfunk när man ska sälja Pepsicola till massorna. Istället går han till en annan ytterlighet när han från en långsam "All along the watchtower" övergår i Foo fighters "Best of you" med ett gitarrdistljud från NASA:s experimentlabb. Den som inte kan dra lite på munnen åt det avslutande gitarrsolot i gigantiskt upplyst siluett, tyckte förmodligen inte att Spinal tap var ett endaste dugg rolig heller. Jag förstår att vissa kulturer kan bli rädda för det här spektaklet.
Smakfullt? Nej. Kul mastodontgitarronani? Ja.
Andra bloggar om: Prince, Michael Jackson, Spektakel, musik, Superbowl, kitsch, gitarronani, Chris Rock, Stratocaster, Soul glo, Pepsi, Fender, Foo fighters, the Darkness, Spinal tap, kultur, USA, schalett
tisdag 6 februari 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kul att du skriver om Prince. Har gillat honom länge, men lyssnar inte mycket på honom längre. Blev dock helt knockad av hans halftimeshow - inte sett honom så bra och snygg sedan 80-talet.
Nej, han har väl inte var så het på ett tag Prince. Men han har ju alltid på ett mycket underhållande sätt och till skillnad från andra lyckats hålla sig på rätt sida i den fina balansgången mellan excentriskt geni och "sjuk i huvet". Och HT-showen kan inte ha lämnat nån oberörd. Vansinnigt mycket roligare än att se en trött Paul McCartney sjunga Hey Jude.
Skicka en kommentar