I Tage Danielssons saga Karl Bertil Jonssons julafton så extraknäcker tonåringen Karl Bertil på posten mitt i julruschen. Karl Bertil gör inte sitt jobb enligt reglementet utan genomför sorteringen av paket enligt Robin Hoods princip "att ta från de rika och ge till de fattiga". Det får till effekt att många (o)önskade julklappar aldrig når sina egentliga adressater. Det hela uppdagas då Karl Bertil känner att det inte går för sig att ljuga på "självaste julafton", utan istället känner han sig nödgad att "rakryggat yppa sanningen". Karl Bertil tvingas då av sin stränga far Tyko, att tillsammans med honom, åka runt och be om ursäkt till dem vilkas paket han sorterat bort för att ge till mindre bemedlade människor. Turen kommer till byrådirektören HHK Bergdahl. Karl Bertil berättar för byrådirektören att han gett hans paket till "en fattig". Den förväntat vreda reaktionen hos byrådirektör Bergdahl uteblir och istället utbrister han:
Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades!
Det bortsorterade paketet visar sig innehålla en (av morbror Artur tillverkad) tändstickstavla föreställande Bodens fästning.
Tack ska du ha, min gosse, för att vi slapp Bodens fästning! är byrådirektör Bergdahls avskedsord till Karl Bertil.
Och det är ungefär det jag vill säga till Tomas Andersson Wij (TAW) eftersom han lyckats flytta sin konsert så att den krockade med Sveriges EM-kvalmatch borta mot Nordirland. Tack ska du ha, Tomas, för att jag slapp bevittna ännu en undermålig svensk fotbollslandskamp. Och tack vare att du inte följer singer-/songwriter-regelementet så var mellansnacket, i vanlig ordning, "förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades".
Förutom fotbollslandskamp så spelade även TAW:s stora idol Bob Dylan i Globen samma kväll. Något Andersson Wij var medveten om när han inledningsvis tackade publiken som kommit trots den tuffa konkurrensen. Det var andra gången jag såg TAW och jag blev inte lika hänförd den här gången. Å andra sidan blev jag mer eller mindre knockad första gången jag såg honom live, för då hade jag knappt hört honom innan. Efter den konserten har jag införskaffat större delen av hans skivproduktion. Så jag var bättre förberedd, så att säga, den här gången, på gott och ont. Varför ska man då gå på en TAW-konsert om man har skivorna? Det finns minst tre anledningar. Den ena är mellansnacket. Det måste vara vääääärldens bästa mellansnack. Jag återkommer till det. Det andra är att upptempolåtarna ('Hälsingland' och 'Oroshjärta' t. ex) gör sig bättre live. Hoppas och tror att TAW känner det själv när han knyckigt dansar loss i sina blankputsade skor. Det tredje är att det är en fantastiskt mycket bättre och livsbejakande sysslesättning att lyssna på TAW än att se på dåliga EM-kvalmatcher. Jag ska erkänna att jag Wappade in text-tv på mobilen under dösdtunder på konserten. 1-1 efter bara en halvtimme och till slut 2-1. Konserten blev inte direkt sämre av det.
Hur var det då med mellansnacket?
Om du tänkt se Tomas den här turnén ska du nog sluta läsa nu då det riskerar bli s k 'spoilers' nedan.
Jag ska försöka låta bli att återge alla anekdoter han berättade, men jag kan inte låta bli att taffligt återge några, utan att för den skull avslöja alla geniala detaljer i berättandet.
TAW berättar, med illa dold stolthet, att kvällen innan så var han och 700 andra (mestadels män, inflikar han) på Dylan på Debaser Medis. TAW säger att han träffat sin kollega Nicolai Dunger på konserten. Dunger hade innan spelningen hoppat in i en taxi och stolt deklarerat:
- Kör mig till Bob Dylan på Medborgarplatsen!
- Jag vet inte var Bob Dylan ligger, svarade taxichaffisen på bruten svenska.
It ain't dark yet, but it's getting there, reflekterar TAW över att alla inte vet vem "his Bobness" är.
Han berättar också om hur han som 15-åring låtit sig tjatas med, av sin kompis Per, att besöka Livets ords anläggning i Uppsala. Han noterade att två busslinjer gick dit, nr 6 och nr 66 (!). En mängd små-Ulfar hade predikat hela dagen innan headlinern Uffe Ekman himself avslutat dagen. Hans predikan gick ut på att man var tvungen att göra sig av med de vänner man hade som inte följde den rätta läran, d v s Bibeln enligt Ulf. Tomas tyckte inte att det lät nåt vidare eftersom han äntligen byggt upp en vänkrets från att tidigare varit ganska ensam. Klippt i morotsröd stubb och iklädd mormors cykelbyxor från 50-talet bestämde sig Tomas för att stega fram och fråga Uffe om han verkligen var tvungen att dissa sina vänner för att de inte var renläriga. När han väl fick komma fram på audiens hos Pastor Ulf längst fram, så hade "his Ulfness" skridit ned för en trappa ("en sån som skulle kunna finnas i en Diana Ross-video") för att stanna ett trappsteg ovanför Tomas. "his Ulfness" hade där, lite ovanifrån, oavbrutet talat i tungor medan TAW försökte formulera sina ekumeniska bryderier. "Dialogen" med Uffe tar en så märklig vändning att TAW får svara på om han eller hans vänner är homosexuella eftersom de är intresserade av konst och musik. TAW återvände aldrig till Livets ords anläggning efter att ha tagit buss 6/66 tillbaka till sta'n.
Vidare liknar han Carolas deltagande och totala dominans i Melodifestivalen vid:
Det var som om Ronaldinho skulle vara med i Gothia cup.
TAW hade pratat med tjejen i BWO, som också var med i festivalen det året, och hon hade hört när Carola sagt till en av sina körsångerskor:
Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades!
Det bortsorterade paketet visar sig innehålla en (av morbror Artur tillverkad) tändstickstavla föreställande Bodens fästning.
Tack ska du ha, min gosse, för att vi slapp Bodens fästning! är byrådirektör Bergdahls avskedsord till Karl Bertil.
Och det är ungefär det jag vill säga till Tomas Andersson Wij (TAW) eftersom han lyckats flytta sin konsert så att den krockade med Sveriges EM-kvalmatch borta mot Nordirland. Tack ska du ha, Tomas, för att jag slapp bevittna ännu en undermålig svensk fotbollslandskamp. Och tack vare att du inte följer singer-/songwriter-regelementet så var mellansnacket, i vanlig ordning, "förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades".
Förutom fotbollslandskamp så spelade även TAW:s stora idol Bob Dylan i Globen samma kväll. Något Andersson Wij var medveten om när han inledningsvis tackade publiken som kommit trots den tuffa konkurrensen. Det var andra gången jag såg TAW och jag blev inte lika hänförd den här gången. Å andra sidan blev jag mer eller mindre knockad första gången jag såg honom live, för då hade jag knappt hört honom innan. Efter den konserten har jag införskaffat större delen av hans skivproduktion. Så jag var bättre förberedd, så att säga, den här gången, på gott och ont. Varför ska man då gå på en TAW-konsert om man har skivorna? Det finns minst tre anledningar. Den ena är mellansnacket. Det måste vara vääääärldens bästa mellansnack. Jag återkommer till det. Det andra är att upptempolåtarna ('Hälsingland' och 'Oroshjärta' t. ex) gör sig bättre live. Hoppas och tror att TAW känner det själv när han knyckigt dansar loss i sina blankputsade skor. Det tredje är att det är en fantastiskt mycket bättre och livsbejakande sysslesättning att lyssna på TAW än att se på dåliga EM-kvalmatcher. Jag ska erkänna att jag Wappade in text-tv på mobilen under dösdtunder på konserten. 1-1 efter bara en halvtimme och till slut 2-1. Konserten blev inte direkt sämre av det.
Hur var det då med mellansnacket?
Om du tänkt se Tomas den här turnén ska du nog sluta läsa nu då det riskerar bli s k 'spoilers' nedan.
Jag ska försöka låta bli att återge alla anekdoter han berättade, men jag kan inte låta bli att taffligt återge några, utan att för den skull avslöja alla geniala detaljer i berättandet.
TAW berättar, med illa dold stolthet, att kvällen innan så var han och 700 andra (mestadels män, inflikar han) på Dylan på Debaser Medis. TAW säger att han träffat sin kollega Nicolai Dunger på konserten. Dunger hade innan spelningen hoppat in i en taxi och stolt deklarerat:
- Kör mig till Bob Dylan på Medborgarplatsen!
- Jag vet inte var Bob Dylan ligger, svarade taxichaffisen på bruten svenska.
It ain't dark yet, but it's getting there, reflekterar TAW över att alla inte vet vem "his Bobness" är.
Han berättar också om hur han som 15-åring låtit sig tjatas med, av sin kompis Per, att besöka Livets ords anläggning i Uppsala. Han noterade att två busslinjer gick dit, nr 6 och nr 66 (!). En mängd små-Ulfar hade predikat hela dagen innan headlinern Uffe Ekman himself avslutat dagen. Hans predikan gick ut på att man var tvungen att göra sig av med de vänner man hade som inte följde den rätta läran, d v s Bibeln enligt Ulf. Tomas tyckte inte att det lät nåt vidare eftersom han äntligen byggt upp en vänkrets från att tidigare varit ganska ensam. Klippt i morotsröd stubb och iklädd mormors cykelbyxor från 50-talet bestämde sig Tomas för att stega fram och fråga Uffe om han verkligen var tvungen att dissa sina vänner för att de inte var renläriga. När han väl fick komma fram på audiens hos Pastor Ulf längst fram, så hade "his Ulfness" skridit ned för en trappa ("en sån som skulle kunna finnas i en Diana Ross-video") för att stanna ett trappsteg ovanför Tomas. "his Ulfness" hade där, lite ovanifrån, oavbrutet talat i tungor medan TAW försökte formulera sina ekumeniska bryderier. "Dialogen" med Uffe tar en så märklig vändning att TAW får svara på om han eller hans vänner är homosexuella eftersom de är intresserade av konst och musik. TAW återvände aldrig till Livets ords anläggning efter att ha tagit buss 6/66 tillbaka till sta'n.
Vidare liknar han Carolas deltagande och totala dominans i Melodifestivalen vid:
Det var som om Ronaldinho skulle vara med i Gothia cup.
TAW hade pratat med tjejen i BWO, som också var med i festivalen det året, och hon hade hört när Carola sagt till en av sina körsångerskor:
-Men Gud har sagt till mig att sjunga den så här!
TAW lyssnar (trots sin gudfruktighet) inte på det örat utan lägger till några mollackord och sjunger den på sitt sätt.
Vidare får vi bl. a. reda på att det finns människor, i varje fall en, som sätter på Tomas skivor för att dansa, skillnaden i frekvensen av kemikaliskt missbruk mellan Aspudden och Fruängen ur ett tonårsperspektiv, vilken typ av byggjobbare som 'Tommy och hans mamma' inspirerats av, att Tomas tror att Uppsala högar kallas för kullarna (lite gulligt av en så språksäker typ), samt att alla Tomas rådgivare och vänner har vitt olika idéer om vad han "borde" göra för att gynna sin karriär.
Han spelar höjdarna 'Blues från Sverige' (du måste klicka här och läsa historien om den låten på TAW:s hemsida), 'Du skulle tagit det helt fel', 'Ett slag för dig', 'Värmlands indianer' och en ny låt, Vitt brus. "som inte kommer bli nån hit, men den är ganska fin, enligt Tomas. Han avslutar längst fram på scen utan mic med gospeln 'Där får jag andast ut' och jag kommer på mig själv att jag kan varenda ord i texten. Det är nästan så att jag får "något religöst i blicken".
Men framför allt, återigen: Tack ska du ha, Tomas, för att jag slapp Nordirland.
Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton finner du här (hela texten).
Tomas Andersson Wijs hemsida och Myspace.
Andra bloggar om: Tomas Andersson Wij, TAW, musik, fotboll, recension, Nordirland, Karl Bertil Jonsson, Blues från Sverige, Livets ord, Ulf Ekman, Uppsala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar